Lullo

Sitter på bussen hem en fredagkväll efter midnatt. Utanför regnsnöar det, och jag njuter av att höra vattendunsar mot bussens fönster. Äntligen slipper vi det - det där vi saknar på sommaren, men hatar på vintern. Snön.
Vi kan ju aldrig riktigt bestämma oss. För att detta till trots var vi lyckliga över en vit jul, och grät över en regnig sommar.

Mänskligheten. Detta arma släkte som det alltid är synd om, oavsett situation. Det kan handla om gravallvarliga saker, och det kan handla om lite spilld crème fraiche. Beroende på våglängden i övrigt kan vi i vissa skeden reagera exakt lika starkt på om vi brände vid potatisen, som om hamstern ramlade ut genom fönstret. Är det inte ironiskt?

"Hycklare där", kan man kanske påstå. "Dig är det också alltid synd om. Du är duktig på att beklaga dig." Kanske det. Har man inget glatt att berätta, som man vill att hela världen ska höra - utan att låta skrytande, dömande, drömmande eller ironisk (för det kommer du definitivt få sota för) - nä, då får man klaga. Eller håna folk bara för att. Eller prata viktiga, vuxna saker.

Frågan är dock idag - vad tusan pratade jag om med mina vänner i mellanstadiet??