Young and restless

En tanke slog mig när jag stod och beklagade mig över min bananflugekennel (japp, man har anordnat en sån nu.) Skulle precis ge katterna mat, när jag insåg att kattmaten var nästintill slut. "Stackars krabater, om bara nån affär var öppen nu..."

För ett och ett halvt år sedan fanns en affär som var öppen vid den här tiden. Statoil på Midhem, på andra sidan byggnaderna vid Rönnen där jag bodde förut. Rönnen, som jag inte tyckte om riktigt. Kände mig instängd, isolerad där. Lägenheten var liten och kompakt och så välplanerad att jag inte kunde andas. Det var inte mitt bästa boende, och jag trivdes inte där. Inte att vara bosatt där, iallafall.

Men det fanns en tid då jag och P kunde ta oss till Statoil för att handla vanlig mat klockan två eller tre på natten, för att vi var hungriga men för lata för att gå ut på dagen. Nån gång stannade vi kanske till vid Donken som låg precis bredvid och som också var öppen hela natten. Ingen stress om att man måste upp tidigt dagen efter, även om det skulle hända någonting speciellt. Inga problem om man råkade träffa någon där och sitta och prata en timme eller två. Bekymmerslöshet. Och ett Värnhem med ett väldigt rikt nattliv.
Vad har hänt nu? Jag är inte lika öppen för att gå ut efter klockan elva längre. Det är läskigt att gå ut sent i de här kvarteren om man inte är fler än en. Festandet lockar inte, inte så länge man har matkostnader att tänka på. Var det så innan? Hur mycket tänkte man på mat och kost och matkostnad då - och hur kan ekonomin vara ett så mycket större problem nu, när jag har jobb, än förut?

Om detta är att vara vuxen, så vill jag inte vara vuxen längre. Vuxenlivet innebär regler, struktur, moralpanik och obligationer. Speciellt regler och obligationer. För mycket ansvar gör att man till slut har svårt för att andas. Om detta är en vuxens liv, så är jag klar nu. Jag vill tillbaka till ungdomen.

Jag vill tillbaka till friheten att kunna göra bort mig och komma undan med det.