Vägg.

Hon fäller sina motståndare, sätter sitt nästa mål i sikte. Tar sats, börjar rusa. Snart är det hela över. I bakgrunden, i ögonvrån och i maggropen hör, ser och känner hon publikens jubel, applåder och hejaramsor. Kommer hon klara det? Bara några meter kvar. Några steg och allt är avgjort. Om några flämtande, andfådda andetag kommer hon få veta om huruvida det varit värt denna möda, dessa senaste minuter av rivalitet, svett, hårda hjärtslag. Hennes ben börjar springa fortare och fortare, som en vildkatt spänner hon ögonen mot sin slutpunkt. Nu, allt eller inget.
Plötsligt känner hon hur benen inte orkar bära henne. Plötsligt gör det ont, så ont, någonstans i kroppen. En ilande känsla som förlamar hennes säkra målmedvetenhet och kattögonen börjar spana efter hjälp. Frustrationen ger henne andnöd, varför detta nu? Och... mitt i allt vimmel av glorifiering och spänning, energi och utmattning, händer det. PANG!

Svart för ögonen.
Innan vi vetat ordet av, ligger hon där. Tyst, slapp, all den vitalitet som synts i henne för bara en kort stund sedan, glimten i ögonen, de breda leenden som hon lyckats frammana, täcks av tunga ögonlock ihopknupna av smärta.
Hon vet det. Hon borde inte ha deltagit. Hon borde ha väntat tills hon läkt klart. Hon borde ha stannat hemma som vilken människa med sunt förnuft som helst. Men känslan av att hon klarar allt i världen, hade lett henne.
När en person ser någonting lýsande på andra sidan tunneln, tänker den inte alltid på att det kan vara en vit vägg. Att då ska man inte rusa, utan man ska leta efter fönstret som lyser upp den.

Men fönstret hade inte synts till. Bara ljus i en massa mörker. Det hade känts värt det, det hade känts rätt.
Nu ligger hon där uppgiven och betalar för sin otålighet. Ingen återvändo. Inte lönt att se tillbaka. Nu har spelet börjat. Nu, just i denna stund, är det allt eller inget.