Vintertid?

Roland är för mig en väldigt ovanlig man. Han utstrålar sådan värme och vänlighet. De gånger jag träffat honom har jag varenda gång blivit lika förvånad över hans enorma tacksamhet för minsta lilla goda gärning, trots allt dåligt som livet utsatt honom för. Och trots allt han gått igenom, har han alltid lyckats få folk att le.
I tredje året på gymnasiet, då det var dags att göra ett projektarbete som skulle sträcka sig över hela läsåret, bestämde jag och fem andra tjejer oss för att anordna en välgörenhetskonsert till förmån för de hemlösa. Vi tog kontakt med Aluma, till vilka intäkterna gick till, och som ett litet projekt i projektet gjorde vi en dokumentärfilm om en hemlös mans liv i Malmö.
Roland var den som ställde upp, och hans berättelse om sitt hektiska liv berörde många själar på konsertkvällen.

Häromdagen när jag och Ponte gick till Ikea, träffade vi honom utanför ingången när han stod och sålde Aluma.
Vi gick fram till Roland och hälsade. Frågade hur allt är med honom. "Inte så bra", sa han. "Inte så bra alls. Det verkade arta sig en tid, men nu går det nedför igen". Roland såg nästan skamsen ut när han sa det. Och återigen stod jag där, förbluffad. Den här mannen har inte blivit väl behandlad. Men han döljer inte det. Han är öppen med vad han går igenom, och det är hans uppmaning till folk att ta vara på sitt liv.
"En människa kan vänja sig vid det mesta. Men en uteliggare kan inte vänja sig vid att sova i kyla, för kylan finns alltid där och fryser ned en". Jag kom att tänka på det citatet när jag såg honom idag där han stod, kall och frusen. Han hade sagt det på intervjun i filmen för två år sedan.
En jätteliten flicka inom mig tittade på honom med stora ögon, undrandes hur det kan vara möjligt. En sådan person som han förtjänar inte det här livet! Han ska ha en varm filt runtom sig, med en kopp varm o'boy i handen, på en plats där han känner sig hemma.

Jag kände att det minsta jag kan göra är att ge honom kaffe, så jag gick in och hämtade en värmande kopp åt honom. Han blev så tacksam, och drack i sig den varma vätskan med skakig hand. Den var röd av kyla.
Men försäljningen hade gått bra idag, sade han. Dock ville han inte komma in till cafeet för ett fikabröd, eftersom han skulle missa försäljningstid.
Det var dags att gå. Och med ett leende på läpparna sade han "Hejdå, ha det så bra och sköt om er!" Och med ett leende på läpparna svarade vi "Detsamma". Och medan vi gick därifrån, ekade hans röst från två år sedan i mitt huvud:
"Heder åt er tjejer, för den här konserten. Heder åt er."

Men det är han som ska ha hedern. För det är han som fått folk, inte minst mig, att inse vad livet för en hemlös innebär. Och det är han som fick oss alla att vilja göra någonting åt det, på den där konsertkvällen för två år sedan.

Vägg.

Hon fäller sina motståndare, sätter sitt nästa mål i sikte. Tar sats, börjar rusa. Snart är det hela över. I bakgrunden, i ögonvrån och i maggropen hör, ser och känner hon publikens jubel, applåder och hejaramsor. Kommer hon klara det? Bara några meter kvar. Några steg och allt är avgjort. Om några flämtande, andfådda andetag kommer hon få veta om huruvida det varit värt denna möda, dessa senaste minuter av rivalitet, svett, hårda hjärtslag. Hennes ben börjar springa fortare och fortare, som en vildkatt spänner hon ögonen mot sin slutpunkt. Nu, allt eller inget.
Plötsligt känner hon hur benen inte orkar bära henne. Plötsligt gör det ont, så ont, någonstans i kroppen. En ilande känsla som förlamar hennes säkra målmedvetenhet och kattögonen börjar spana efter hjälp. Frustrationen ger henne andnöd, varför detta nu? Och... mitt i allt vimmel av glorifiering och spänning, energi och utmattning, händer det. PANG!

Svart för ögonen.
Innan vi vetat ordet av, ligger hon där. Tyst, slapp, all den vitalitet som synts i henne för bara en kort stund sedan, glimten i ögonen, de breda leenden som hon lyckats frammana, täcks av tunga ögonlock ihopknupna av smärta.
Hon vet det. Hon borde inte ha deltagit. Hon borde ha väntat tills hon läkt klart. Hon borde ha stannat hemma som vilken människa med sunt förnuft som helst. Men känslan av att hon klarar allt i världen, hade lett henne.
När en person ser någonting lýsande på andra sidan tunneln, tänker den inte alltid på att det kan vara en vit vägg. Att då ska man inte rusa, utan man ska leta efter fönstret som lyser upp den.

Men fönstret hade inte synts till. Bara ljus i en massa mörker. Det hade känts värt det, det hade känts rätt.
Nu ligger hon där uppgiven och betalar för sin otålighet. Ingen återvändo. Inte lönt att se tillbaka. Nu har spelet börjat. Nu, just i denna stund, är det allt eller inget.

12e november.

Ja, det är den tolfte november idag. Den tolfte november, då jag plötsligt finner mig själv hemma i min egen lägenhet, helt själv, med nydiskat kök och bäddad säng. Mitt liv ser annorlunda ut på något sätt. Inte alls som det har sett ut det senaste året.
Utsikten över Malmö stad från mitt fönster säger mig att jag klarar mig. Jag, med världen för mina fötter. Jag vet inte hur jag blev så tankspridd. Det enda jag vet är att jag trivs som jag har det just nu, även om jag har en jäkla massa att sätta nål i. Kanske har det att göra med att Pontus fått en lägenhet i Malmö, kärlekskrank som jag är. Eller kanske, att jag lyckats få tillbaka kontakten med mina vänner, den kontakt som jag mist under årets gång på grund av en massa tankspriddhet. Det är ofattbart vad tankspriddhet kan göra med en.

Vad jag uppfattat det som, så finns det två sorters tankspriddhet som jag är medveten om - den som man kan skriva om och den som bara sitter och maler i ens huvud. Det är den senare som jag har varit fastlåst i, och den har varit så störig! Den har gjort mig sentimental, ogästvänlig, osäker och allmänt odräglig. Jag vet inte varför det har blivit så. Men det har fått mig att tänka ännu mer. Som ni märkt, har det blivit bloggande om ditten och datten, saker som har stört mig och saker som jag vill ha ändring på. Ja, tacka vet jag bloggande. Jag är ingen Alex Schulman, men att klaga med sin blogg är jäkligt förfriskande att göra, måste jag säga.

Så, snart bär det av till duschen och sedan är det visst tacoskäk hos Sofisen (Japia). Det ska bli trevligt!

/Kram

Mu

Fasen vad man känner sig seg idag. Efter ännu en natt av sjuka drömmar och tung sömn vaknade man i morse av att klockan slog nio. Ingen väckarklocka, ingen ringning. Jag vaknade helt enkelt av att klockan slog nio. "Spärren nio".

Hur snabbt tiden gick visste jag inte då och det vet jag inte heller nu. Jag fastnade någonstans mellan datorn och mina drömmar. Satt och tänkte på lite allt möjligt. Läste igenom diskussioner på communities och drack mild naturell lättyoghurt. Innan jag visste ordet av så var det dags för jobb. Där man gick runt som en zombie, perfekt för Alla helgons dag. Förstod ingenting, orkade ingenting, såg ingenting. Kroppen brydde sig helt enkelt inte om vad hjärna sa, och ingen av dem orkade inte tjata emot heller.

Salladshuvud. Jag har inte varit någon social varelse. Och de flesta jag mött har varit sega själv. Salladshuvuden. Salladshuvuden går inte hand i hand. Dels fattar de inte, dels har de inga händer.