Förhållanden.

En sak som jag har funderat på en längre tid är förhållanden och löften som kommer med dessa.
Om man ser på det med helt fria ögon. Man är ung. Man är vital. Man är i sina bästa år och man har världen för sina fötter. Man blir fortfarande uttråkad, man är flexibel och utvecklas fortfarande - än finns chansen att bli chef för ett stort företag och försäkra sitt liv ända fram tills en väl betald pension.

Så kommer kärlekskrankheten. Det finns olika typer av människor. Det finns de som är evigt lyckligt självständiga och så finns det de som söker den rätta. Däribland finns det de som inte vet.

Vart kommer idén om år långa förhållanden, som i slutändan tar slut för att man inte är redo att binda sig, från? Om man är för ung för att bestämma sin framtida make, varför slösar man bort så mycket tid på en enda människa när man kan utveckla sig själv istället? Och oroligheterna som kommer utifrån dessa självdestruktiva tankar, som hämmar allt annat på grund av tankarna på denna enda person är ju inte heller ovanliga.

Svaret är träning. Det ligger ju för fasen i människans natur! Man tränar sig i att lära känna sig själv i förhållanden, samtidigt som man självklart inte vill släppa en vän som man är så nära. Go girls and boys, och oroa dig inte för att förhållandet ska ta slut. När och om det gör det, så gör det det av en jävligt bra anledning.