Studentlivet.

Det finns en nämnd som varenda student ska akta sig för. Den nämnd som en stor av landets studenter beror på, dess bidrag och i många fall även lån.
Dessa pengar går till att man ska kunna leva samtidigt som man studerar det ämne som man är intresserad av att hålla på med som yrke i framtiden, eller för ren allmänbildning. Jag är en student på jakt efter framtidsvisioner.

Jag läste i tidningen häromdagen att det är en väldigt låg andel människor som klarar sina sommarstudier. Detta för att många blir förtjusta över möjligheten till studier på distans och därför känner att de kan sitta var de vill och plugga - och tänker inte över tidsbegränsningen samt studieron. Huruvida CSN ser över detta på något sätt eller ej, vet jag inte. Eftersom det handlar om en sommar på sisådär 7,5 studiepoäng, tar detta inte lång tid att läsa in om något. Det handlar kanske om en månad eller så.

Det finns en del moraliska frågor som kretsar runt mig som motsätter vissa regler hos denna nämnd: Sättet att räkna studiepoäng på, sättet att generalisera ett mänskligt psyke/vetskapen om livsval samt denna väntetid innan de ger sitt beslut till studenten om huruvida bidraget blir beviljat eller ej, är enligt min mening totalt sanslös. En kurs som inte ens tar en hel sommar att läsa, som behöver läsas in - versus en hel plan för hur ens yrkesliv ska se ut de kommande åren vid nitton års ålder efter stora komplikationer vid val av utbildning och missplacering, är två saker som jag aldrig någonsin kommer förstå hur man kan jämföra. Hur stor andel av befolkningen vet redan vad de vill veta, hålla på med, vart de vill befinna sig i samhället, när en hel uppväxt handlar om medial stresspåverkan? Varför i all sin dar ser man inte över en persons snedsteg när det handlar om en hel framtid?

Jag anser att åtminstone den första terminen på högskola/universitet ska ha betydligt lägre ribba. Pressen som sätts på ungdomar med olika sociala, familjära och ekonomiska situationer är alldeles för stark. Viss kompromiss i form av möjligtvis lägre bidrag i månaden på grund av otillräckliga studieprestationer förra läsåret är också någonting som jag nästan ser som en självklarhet.

Alright

Hi,
Are your doors open tonight?
Would you welcome me
So I can feel I can sleep tight?
Can you let me take shelter
That is, if your room is light?
Is there something I can do
To make my presense alright?

I'm not gonna trap you
I hope that it's okay?
Will you be as judgemental
As I would be every day?
Hi, sorry to bother
Am I blocking your sight?
Okay, I'll just back off,
I guess that it's alright

Förhållanden.

En sak som jag har funderat på en längre tid är förhållanden och löften som kommer med dessa.
Om man ser på det med helt fria ögon. Man är ung. Man är vital. Man är i sina bästa år och man har världen för sina fötter. Man blir fortfarande uttråkad, man är flexibel och utvecklas fortfarande - än finns chansen att bli chef för ett stort företag och försäkra sitt liv ända fram tills en väl betald pension.

Så kommer kärlekskrankheten. Det finns olika typer av människor. Det finns de som är evigt lyckligt självständiga och så finns det de som söker den rätta. Däribland finns det de som inte vet.

Vart kommer idén om år långa förhållanden, som i slutändan tar slut för att man inte är redo att binda sig, från? Om man är för ung för att bestämma sin framtida make, varför slösar man bort så mycket tid på en enda människa när man kan utveckla sig själv istället? Och oroligheterna som kommer utifrån dessa självdestruktiva tankar, som hämmar allt annat på grund av tankarna på denna enda person är ju inte heller ovanliga.

Svaret är träning. Det ligger ju för fasen i människans natur! Man tränar sig i att lära känna sig själv i förhållanden, samtidigt som man självklart inte vill släppa en vän som man är så nära. Go girls and boys, och oroa dig inte för att förhållandet ska ta slut. När och om det gör det, så gör det det av en jävligt bra anledning.

Vad får oss att inte säga nej?

Jag har en princip. Jag vet inte hur många som har denna princip, men jag har den iallafall. Jag vet inte ens om det är en riktig princip, men jag vill nog nästan se den som det, eftersom det förmodligen är rent önsketänkande bakom den fasad av ordet "regel" som jag har skapat den.

Min princip lyder följande, tro det eller ej. Att när jag går på stan, så ska vilken människa som helst se, oavsett om det syns tydligt på mig eller inte, att jag har en gräns som främlingar inte ska gå över. Låter det självklart? För mig gör det det också. Varför verkar det som om det inte alltid är det?

Gick en höstpromenad i Malmö för ett par dagar sedan med "Pämsiå" och pratade om människor som man känner fast ändå inte. Sådana som man har i sin närhet typ varje dag (med närhet menar jag inom ca 7-10 meters radieavstånd, inte riktigt den nära kompisnärheten alltså), och vi talade om hur nära de fick komma en och när. Vi kom fram till två saker. Det finns en fysisk gräns - och det finns en psykisk gräns. Den fysiska gränsen går där man inte vill att den fysiska närvaron ska vara hos sig själv, och den psykiska gränsen går där man inte vill att den psykiska närvaron ska vara.

Dessa två gränser betyder olika och olika mycket för olika människor. Om någon skulle ta på mig utan att jag ville, så skulle jag säga till rakt av. Där går den fysiska gränsen för mig. Om någon skulle närma sig på ett sätt som jag finner obekvämt, skulle jag vända bort huvudet och ta för givet att personen i fråga förstår. Jag antar att det sist nämnda är vad som kallas för en psykisk gräns - då man känner att någon har för avsikt att skrida över den fysiska gränsen. Men exakt var någonstans går denna psykiska gräns, när kan man känna sig säker på att tänka "Okej, nu är det dags att säga ifrån", och exakt vad är det man säger utan att känna sig som om man verkar paranoid?
Vad är det för skillnad på den fysiska och den psykiska gränsen och - framför allt - varför vet man precis när man ska säga ifrån om den fysiska gränsen men inte angående den psykiska? Och vart går gränsen mellan "Jag vill inte" och "Jag går inte med på det"?

Kommentera, kommentera, kommentera!! ^^

/Isia