Somter.

Värmen har slagit mot fönstret. Hela mitt rum kokar av den plötsliga hettan som tagit över himlen över Malmö. Vart jag än kollar över gräsmattan ser jag halvnakna studenter liggande på sina filtar njuta av solen. Detta efterlängtade fenomen verkar ha insett hur mycket nytta det gör denna annars så trista, kalla, mörka sommar. Äntligen kommer flipflopkänslan och glassförsäljningen till liv.

Äntligen, äntligen kan man se fram emot ännu en Malmöfestival efter en bra, het sommar som lyckades fullfölja sin uppgift, trots att den hade ett uppehåll fram tills början av augusti.

Malmöfestivalen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det känns absolut inte längesen sist. Och det gör att det absolut inte heller känns som lång tid kvar tills man kommer sitta i soffan igen, iklädd varma tofflor och med glögg i ena handen och en lussekatt i andra. Tänk, ett fönster beklätt med snö längsmed sidorna, och kyla, blåst och tjocka små hungriga fåglar utomhus.

Samtidigt som jag får smått ångest inför den kommande svårigheten att ta sig hemifrån på grund av istappar i näsan (vilket stör andan ur dem flesta), får jag denna varma känsla inombords som gör att det inte spelar någon roll om det är Malmöfestival, stranddags eller julfest.

Ofta hör man klagomål om antingen värmen eller kylan. Hur de stör sig på svetten som rinner ner mellan skinkorna på grund av den gassande solen, eller hur de stör sig på att fingrarna knäcks av när man snabbt som satan vill gömma dem i fickorna undan den otäcka blåsten. Det är som att man längtar till sommaren när det är vinter och tvärtom. Jag är en av dem även om jag inte alltid vill medge det.

Men igår var en av de bästa sommardagarna, då jag drog med vännerna till parken för att grilla. En bild på brända korvar och halvråa grillspett blev sommarens bästa sommarbild som definitivt kommer vara det som håller mina tankar uppe om den gassande, men trots allt varma, solen då jag sitter i soffan och värmer mig på min nyligen kallnade temugg.