Action.

När jag kom hem igår kväll var hela infarten avspärrad. Flera poliser stod och pratade med varandra, andra poliser gick med ficklampor och undersökte områdets asfalt, blåljuset prydde gatan ända in på torget där jag bor. "Jahapp", tänkte jag.

Denna företeelse föreföll ytterst intressant enligt mitt tycke, varvid jag gick fram till en polis som stod och "vaktade" infarten med armarna i kors. "Ursäkta mig" sa jag, "vad har hänt?" "Det har varit en skottlossning på området så vi har valt att spärra av gatan ända upp till torget." "Okej. Och om man bor här då?" "Tja, du får helt enkelt gå runtom".

Jag spärrade upp ögonen, kollade mig sedan omkring. Menade fröken polis alltså att jag, ensam ung tjej i shorts, ska gå ensam genom mörka, obevakade, folktomma smågator klockan ett på natten direkt efter en skottlossning? Ursäkta min drastiska fråga, men förväntas inte polisstyrkan veta någonting om, tja, jag vet inte... SÄKERHET!?
Utan ett ord till vände hon sig tillbaka till sin hökposition. Och där stod jag, ensam ung tjej i shorts, liten och obetydlig inför samhällets högre stående makter, och tyckte synd om mig själv. Jag borde ha sagt "Hallå där, jag vågar faktiskt inte gå ensam". Jag borde ha stått upp för min rätt till icke-risk-tagande. Men ack. Jag vände mig till vänster och påbörjade min färd genom Augustenborgs ödemarker.

F. ö. så försökte jag hitta ett sätt att komma förbi avspärrningen vid ett av husen, men blev stoppad av poliserna. "Halleå, där får dunte geå". Ack, säger jag bara. Ack.

Truth never dies.

I mitt huvud har senaste decenniernas musikvärld stannat upp för ett ögonblick. Helt stilla, inte ett fotsteg åt någon riktning alls. Tystnad. Alla blickar riktas mot en enda man som funnits i vår värld i ett halvt sekel; kungen av pop, det stora omtalade M'et och det ännu större J'et.
Alla vet vem Michael Jackson är. En av världens mest omskrivne musiker, både när det gällt hans musik och hans privatliv. Redan när han var fem år gammal stod han där med sina bröder på scen, stolt och duktig. Så många människor som han tagit med storm, så många hjärtan han rört vid med sin karaktär. Den själ han lagt i sin karriär. Nu, 45 år senare, har det som jag aldrig kunnat tänka mig att det skulle inträffa inträffat.

Michael Jackson har avlidit. Han dog i hjärtinfarkt.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article5432546.ab

Han var i en förberedelseperiod inför en comeback.

Det gjorde så ont i hjärtat när jag läste det. Han har ju alltid funnits där, en gestalt som helt enkelt aldrig försvinner. Ända sedan jag var liten har jag sett honom som en stor idol, och hans musik måste vara någonting av det ärligaste jag hört och känt. Musik som jag dansat till, men även musik som jag gråtit till, eller skrattat till.
Och samtidigt har han varit en person som det skrivits och skämtats om en hel del, på grund av plastikoperationer, fantasier om att få bli ett barn igen (samt kärleken till barn) och annat som inte fallit mänskligheten i smaken. "Vårt lilla offer, som finns där när vi behöver hans musik att trösta oss med." För han har aldrig någonsin riktigt lämnat oss. Han har stått ut med anklagelser och hot, dragit sig undan, men han har babbe mig alltid kommit tillbaka. Comeback efter comeback.

Han dog till och med, mitt i en comeback.

Den bild som vi fick se av Jacko var en människa som var för god för den här världen. Han var ett geni i grunden. Tyvärr finns risken att han för många ska bli ihågkommen som någonting negativt i historien - och det oberättigat. Rykten kan och ska inte förpesta talang, och kanske får detta mänskligheten att tänka om. För den här gången kommer han nämligen inte tillbaka. Ni hade er chans. Ni sumpade den, era giriga j**lar.

RIP.

Buggad.

En natt med två timmars sömn är vad jag just har lämnat bakom mig. Det har varit en natt bestående av googlande om diverse olägenheter, samt ommöblering och urstädning av akvariet. Fiskarna skänkes bort till någon godhjärtad människa. Hållbara firrar!

Snyggt är det nu =) Kissemjausarna verkar trivas rätt duktigt de också. Vardagsrummet har fått lite intimitet, och fönstren och solljuset utnyttjas så mycket det bara går. Näst på tur är sovrummet som ska städas och sorteras - men det blir nog efter jobbet. Om jag orkar.

Gäsp *nervryckning i vänster axel och vänster ögonbryn*

Fans.

En tanke slog mig idag.
Bläddrade runt lite på internet och lärde mig att "fläkt" heter "fan" på engelska.

Såå... innebärande att fans är människor som fläktar med armarna efter sina idoler?

Interesting.

Midsummer feast.

Så blev det nypotatis, snaps, åskatmosfär i luften, en blomsterfallos i ögonvrån.

Midsommar. Årets mest överskattade högtid. Bara ännu en ursäkt för att "få lov" att supa (som om man inte kan göra det vilken annan dag som helst). Inte nog med all mat som tusentals värdar får stå och laga, alla bord som ska dukas - tänk alla midsommarstänger som ska hissas upp innan blommorna hinner vissna/falla av! Fatta vad mycket energi det måste ta att dels försöka få upp den, dels frustrationen över antalet gånger det inte går (kan tänka mig att det för många är ett projekt).

Själv är jag mör och fin efter hittills sju dagars biff. Speciellt är jag mör efter förrgårdagens cykelolycka (jag förlorade cykeln och en del av min armbåge på grund av godiset jag köpte inför, mja, just det, midsommar) vilken nog faktiskt påverkade mig mer än jag trodde. Igår förstod jag inte ens vart jag var, än mindre att jag överhuvudtaget vaknade. Idag, tja... jag vaknade ju, så långt är jag med. Men är så sjukt trött. Hela jag sover, vartenda liten del av mig.

Strax är det iväg till jobbet igen. Sedan hem, sova. Sedan vakna igen. Men inte för att jobba, utan för att fira. Inte midsommar, för guds skull; den annalkande sommaren och fem dagars sommarlov (?) efter dessa åtta dagar av jag vet inte vad. Och kasslern på cykelvägen som överlevde. Min cykel är förresten sönder.

Tja så länge!

Mhm.

Nu är det så att jag har en känsla av att människor runt om mig ser mig som en person som går att "mhma" bort. "Fan, den där klänningen var ju fin i skyltfönstret!" "Mhm... men titta på den där klänningen i skyltfönstret!" "Det var ju det jag sa." "Mhm."

Jag vill bara säga att det inte är okej beteende och jag kommer att straffa dem som gör detta hädanefter (vänta bara). Ser överhuvudtaget inte nöjet i att träffa någon som är så pass obetydlig att dennes åsikter kan vinkas bort - och jag ser därmed inte poängen i att träffa mig om jag är så ointressant heller. Sluta - låtsas - bry dig - för du misslyckas rätt misärt med dina charader.

Hierarki.

En person sa: "Ju längre upp i hierarkin man kommer, desto fler/mer korkade människor verkar man stöta på." Jag läser igenom påståendet ett antal gånger, och finner ämnet väldigt intressant. Jag känner väldigt trevliga, bra, ansvarsfulla chefer med huvudet på skaft samt med medkänsla för sina anställda.

Men det går inte att bortse från att det faktiskt finns människor där ute som startat framgångsrika företag, eller antagit höga, politiska poster, och som verkar helt förlorade när det kommer till empati och mänsklighet. Är det för att livet sparkat vissa människor i röven så hårt att de fått en klar syn på hur saker och ting är hos vissa och därmed vett och etikett? Eller handlar det snarare om att andra människor fått så hårda tag att de tänker på hur det hade kunnat vara, och att de kommer lyckas att ha det bra om de bara inte tänker på sina känslor? Eller handlar det om ren oförmåga att känna med andra?

Det hade varit spännande att få se någon slags statistik över högt stående chefers EQ-värde, jämfört med lägre avlönade, vanligt förekommande personer. Om någon kan tipsa mig om någonting så skulle det vara uppskattat.
Jag undrar om EQ är någonting som kan höjas eller sänkas med erfarenheter och dylikt, eller om det handlar om någonting så enkelt som att man inte är begåvad nog. Det finns ju de vars intelligens känns aningen begränsad. Samtidigt tycker man att det nog borde krävas en del IQ om man ska kunna ta sig så långt som vissa gjort. Emellertid behöver man kunna koppla ihop människors eventuella känslor med olika situationer, både för den emotionella och den intelligenta förmågans skull. Om vi drar det ett steg längre; hur stor är egentligen skillnaden mellan IQ och EQ? Är skillnaden verkligen så ren som somliga vill påstå?

Kan skillnaden mellan IQ och EQ kanske liknas vid skillnaden mellan moral och etik? o_O

EU-val.

Här har ni mig, en otroligt förvirrande flummig ickepolitisk före detta halvestet - 21-årig pensionär som missat sina sista tre födelsedagar, och mycket mer därtill.

Dessa jurys som man utsattes för under gymnasietiden, dels intagningsaudition till själva programmet (som var ett riktigt jobbigt moment) dels till vårkonserten, men även småkonserterna man medverkade i, överraskade mig alltid lika mycket med hur utsatt man kände sig när man stod där och var iakttagen av en skara människor som satt ner och alla var vända mot en. Visserligen en härlig känsla när man ägnade sig åt det man tyckte om, att sjunga och att spela instrument, och det var på något sätt ändå en roll man spelade på scen.
Men idag kom jag tillbaka till den där rent utsatta känslan när jag var på Augustenborgsskolan för att rösta till EU-parlamentet.

Isia har aldrig röstat förut. Jag var nog inte ens myndig förra gången då det var möjligt, och jag har aldrig varit direkt insatt i svensk politik. Där går man in, får syn på ett tiotal olika blanketter och med ett fyrtiotal namn på varje, en ung tjej som ser ut att veta allt om politiker räcker mig ett valkuvert och stämningen känns väldigt definitiv, bestämd, "vet du inte vad du gör så borde du inte kommit hit, nu måste du rösta". Längst in i den ack så tysta lokalen sitter tre personer bakom ett långt bord och betraktar dem som går in i rummet. Jag undrar om jag borde ha en allvarlig, högdragen, bestämd min i ansiktet. Om jag borde ha klätt mig annorlunda; om jag borde ha pluggat på mer så att jag var redo för politiska diskussioner; om jag borde ha gått dit överhuvudtaget. Men nu är jag där.

Undrar hur man säger till människor, anställda av valnämnden, att man vill rösta blankt och att man inte vet hur man går tillväga. Kommer denna jury bakom "the table of doom" börja fnittra hyperventilerande, kommer de vända bort ansiktet och viska till varandra i ett försök att vara diskreta, kommer en av dem råka få fram ett grymtande skrattljud och behöva gå ut ur rummet för att få skratta klart?

Jag överlevde. And I'm a citizen now. ^^

Morgon.

Sitter och äter cocos-scones från igår kväll, började göra dem vid halv två i natt. Väldigt gott skulle jag tro, det är svårt att säga eftersom jag visst gått och fångat kråkan. Måste vara klimatförändringen eller något - vilken jäkla besvikelse att ha lovat att ta med sig solen hem, höra att det är 28 graders hetta hemma i Sverige när man är bortrest, och komma hem till tio graders huttrande. Men jag har vägrat vintern. I juni ska man inte behöva använda jacka, flipflops ska vara helt okej att gå i (tack, du som hindrade mig...) och jag vill använda min bikini.
Ja, man får ta straffet för sin envishet - ont i halsen, heshet och ångest över att man är sjuk igen. Illa.

Gran Canaria var jag på, och det var underbart! Utomlands är så underskattat.
När jag blir stor ska jag flytta dit och bo i en grotta, precis som lokalbefolkningen gör i Guayadeque. Jag ska leva på deras fantastiska getost, supa mig redlös på deras honungsrom och varje morgon gå på promenad med lokalåsnan (ponnyn, hästen ;)). Se ut genom ytterdörren på morgonen och mötas av en otrolig utsikt över hela dalen. Grönska och berg, fågelkvitter och hemlösa, taniga katter. Aw.
Och sedan åka till havet och njuta av Atlantens storhet. Jeez, Atlanten är verkligen stort. Skulle man sugas in av vågorna så skulle man försvinna för alltid. Å andra sidan är jag ingen vetare om havets krafter (och hur det funkar när materia dras med av vågorna, nån gång borde man väl spottas tillbaka igen?).

Nåja, tillbaka till verkligheten. Måste ut till vintern för att handla mjölk och nåt. Men för min egen lyckas skull, innan jag går vill jag avsluta med



Åh! Sommar, sommar, vart är du? >_<

PS. Tack mamma för resan, det var efterlängtat. ^^

Tillbaks.

..."Självbekräftelse, är det vad det heter? Jag tror nog det. Jag känner mig fullkomlig när folk runtom mig visar mig sin uppskattning. Jag känner mig ofullkomlig när människorna tittar bort. Jag känner mig fullkomlig när jag skriver om mig själv så här. Jag känner mig ofullkomlig när ingen vill läsa.
Förmodligen skriver jag detta för att andra ska läsa det, åtminstone gör jag det omedvetet. Samtidigt är jag säker på att inte en själ skulle orka läsa hela denna text eftersom den är så lång, och så ointressant för dem. Det handlar ju om bara mig. Det får mig att känna mig ofullkomlig, tills någon säger att jag skriver bra eller att mina bekymmer visst det är intressanta.

Att känna mig intressant gör att jag känner mig fullkomlig. Är det därför jag är en förhållandesökerska? Är det därför jag känner en sådan törst efter att känna mig speciell för någon annan?
När jag är tillsammans med någon, då handlar det inte bara om mig. Det gör det aldrig när man är tillsammans med någon. Min ofullkomlighet i att göra en person jag älskar till en del av mig, ger mig illusionen om att jag är intressantast och mest speciell för honom, utan att inse att den del av mig som jag skapat, som är honom, fortfarande är sin egen person som är intresserad och i behov av just sin egen person. I huvudet hos drömmerskan dansar flickan nummer ett vals med sig själv, i famnen hos sin älskade. I verklighetens vindpust ökar missförståndet och misstankarna om att hon är besatt, hon är en fackidiot i hans ögon. 'Förhållandet är allt du lever för, Monika.' Skäms på mig. Ofullkomligheten är fullkomlig i faktum om att jag borde vara intressantast för mig själv i första hand. Faktum är ofrånkomligt, men ack så lätt förglömligt."

Undrar hur många som känner så här.