Ett vår-farväl

 Idag är det för första gången på månader en solig dag. Man märker det på vinden, man märker det på människorna, och på möjligheten att ställa sig på balkongen - den som i huset är den som befinner sig närmast solen - utan jacka. Insåg att det inte blir så många glimtar från den där balkongen mer. Den, som jag i tre år hade stora tankar om att inreda vackert, göra till någonting riktigt mysigt, men aldrig hann.

 Antagligen visste jag hela tiden att detta inte är mitt hem. Jag visste att jag inte kommer att bo här speciellt länge till. Och att bo ensam i en sådan stor lägenhet, känns ensamt. För mycket plats, för många drömmar och tankar på att någon mer skulle kunna bo här. Tillsammans med mig.

 Men minnena är många, och ger mig ömsom leenden, ömsom tårar. Det var här jag tog farväl av ett sjumånader långt liv, lade ett tre år långt liv bakom mig, startade ett annat liv. Det var här jag samlade alla mina vänner. Här lärde jag även känna nya vänner. Tog farväl av gamla vänner. Knackade på granndörren och kände mig plötsligt väldigt hemma, när jag inte skulle det. På många, många plan.

 De här väggarna vet mer om mig än jag själv gör. Förhoppningsvis kommer jag få veta allt det som de här väggarna har att berätta om mig; men inte från väggarna, inte från viskningarna som sjunkit in i den här målarfärgen. För min vandring rör sig in mot stan, och i detta hem kommer någon annan att bo. I denna lägenhet kommer en familj att höra hemma snart. Och väggarna kommer att få lära sig nya historier, höra nya berättelser - och så småningom glömma de gamla.

 Den varma vindpusten som smekte mitt ansikte när jag stod på balkongen för en stund sedan, var nog en lyckans pust. För jag älskar våren, och vet, att var jag än rör mig så följer våren med mig. Oberoende av boendeplats eller ekonomiska besvär. Öppnar jag fönstret, är solen där och välkomnar mig. Om det är en sådan dag.

Ho-ho-ho

Jul, jul, strålande jul. Glansiga barnögon vid skyltfönstren, stora som små. Klirr i kassan, pappersmani i olika färger, former, utföranden. Snören som ska knytas, eller klistras, eller fransas??? "Hur göööör vi nu Inger..."

 Kommer hon gilla detta? Nä hon kommer inte gilla detta. Det är inte hennes stil. Men detta då? Wow! Det ska vi ge henne, för nu är det jul. Och jag önskar mig ingenting, jag vill bara ge och ge för att det är jul. Vi ska hedra Jesusbarnet och de Tre Vise Männen och stjärnan på himlen och vi ska hedra Eva som har namnsdag och vi ska hedra Kalle Anka för han skapade allt som vi vet om underhållning i Sverige.

 Häromdagen råkade jag trampa i en skål med julgröt och det blev jag så HIMLA lycklig över. Man ska vara glad för att man får mat på något sätt, eller hur? Sen om det är i munnen eller i skon, det är ju skitsamma bara man får mat.

 Nej hör ni... Ursäkta min bitterhet. Julen tar fram det värsta i mig. Jag blir som en Grinch, fast skitsnygg, runt dessa dagar. Helst borde jag stängas inne med karp och surkål, julmust, levande ljus, och ett hagelgevär någonstans i ett torp i Småland. Någon slags julterapi, en psykotisk form av "GOOOOOOOOOOD JUUUUUUUUUUUUL!!!!!!!"
 Men visst är det myyyysiiigt med pepparkakor och glögg. Bara att i vissa familjer går det där hemskt överstyr. Maten börjar lagas en vecka innan start och sedan när man ätit så.. jahapp. Det var det, då. Nu gör vi oss redo för nyårsmiddagen!
 Allt handlar om mat, pengar och saker. Folk pratar om miljöbovar och miljö hit - miljö dit - men det glöms helt bort på julen. Pappersverksamheten sticker upp i skyarna i form av färgade jultomtar och tejp. Undrar hur mycket papper Al Gore använder under julen. Undrar, just...

 God jul alla glada. :)

Avtändning.

 När kommunikation inte finns där så blir jag förbannad. Och när egenhandling uppstår istället, så blir jag ännu mer förbannad å motpartens vägnar - för visst fan ska man handla tillsammans, om man är tillsammans. Men, så kommer ju även den andra partens egenhandlingar upp till ytan - för visst fan ska man handla tillsammans, om man är tillsammans.

Så var går gränsen för egenhandling, när vi i grunden är flockdjur? Vad vi än gör, kan skada någon i vår närhet på ett eller annat sätt. Var går gränsen för "för långt", "för mycket" eller "för lite"? När behöver vi tänka "mer" på vår omgivning? Om det inte finns någon runtom dig; vem ska du ta hänsyn till då? Den du vill ha i din närhet? Men om denna person gång på gång avfärdar dina avsikter med att välkomna?

 "Världen väntar inte på dig, min vän. Världen går vidare och det är ditt val att stå och stampa, eller att fortsätta. Lev ditt liv värdigt, handla eftertänksamt och sunt. Bruka det du behöver, och ge inte efter för förbjudna frukter. Om du anser dig vara mänsklig, låt dem veta i förtid så att din smäll inte kommer dubbelt när du gör ett mänskligt misstag. Om du anser dig själv gudomlig, begå för guds skull inte ett mänskligt misstag.

 Inse att allt du gör har en anledning, och skyll allt du kan på anledningen. Inse, att oavsett vad så är handlingen ett faktum. Var stolt över dina gärningar, beskriv dina känslor och omge dig med människor som beskyddar dig. Vet, att det är ingen annan än du som förtjänar kärleken till dig. Men låt dina medmänniskor veta vem du är och vad du står för.

 Var pålitlig. Trampa inte ned det du står för, gå inte emot det. Men bli inte undergiven dina ståndpunkter; vet, att det är du som väljer dem och inte de dig.

 Och när du kan göra allt detta, när du blivit en människa med värdiga ideal, sinnesbilder och behov, kom tillbaka hit igen. Mitt nummer finns på eniro. Min mail är densamma som alltid. Min kärlek till dig är lika stark som spindelnätet då det tvinnats till ett rep. Men vet, att även sådant brister när för mycket tär."

 Herregud, ingen är frisk. Men vem är det egentligen som är minst sjuk? Den som är lyckligast? Är den lyckliga den som ingenting vet? Är den olyckliga den som vet allt? I den här världen verkar det så. Och jag vill just nu inte sitta med facit i hand.

Senaste flugan.

 Nåväl. Eftersom det är vad en blogg är; att ha någon att prata med - fast till i stort sett vem som helst, då vem som helst kan läsa en blogg (som inte har en sekretessinställning för enbart vänner el. dyl.), så ska jag försöka göra det också. Detta var ju lite grann temat här för fyra år sedan (om än i tämligen blygt format), men snart kom jag underfund med att mitt liv faktiskt inte är så himla spännande jämfört med andras. Läs folks bloggar! De gör de mest fantastiska saker... De shoppar, går i skolan, jobbar, pluggar, shoppar, reser (dessa är de mest spännande, enligt mig), tar hand om sina barn (eller är gravida), träffar kompisar, dricker kaffe, lagar mat, träffar kompisar, shoppar.

 På festligheten jag var på igår var det fina grejer som gällde. Cocktailklänning för damerna och kostym för herrarna, tema "fluga" - hör och häpna, alla skall ha fluga! "Hur i all sin dar hittar man en fluga en dag innan sittningen" hade tankarna farit. Men så kom jag på, att det finns flera sätt: till exempel att man tar med en fluga, eller att man tar med en bild på en fluga, eller man kan ha en låtsaskompis som heter "Bzz", eller så låtsas man vara en fluga själv. Men ja, stressade människor är himla tråkiga så något sådant kom jag aldrig på.

 Det blev högklackat, svart hatt och genomskinlig frack. På grund av den kraftiga vinden blåste dock hatten av strax innan jag hoppade in i bilen! Gissa om jag blev lättad, när vi en stund senare kunde stanna vid trottoaren på andra sidan gatan och hämta hatten där den landat.
 Kvällen blev alkoholfri utöver ett glas rödvin. Ja, alkoholfri för mig. Studenter är inte den folkgrupp som har för avsikt att bevara sin hälsa. Ta det nu inte fel! Jag är ingen torrboll inte, alkohol har förekommit även i min värld - ack, de midsommardagar och nyårsnätter som snurrat i min skalle. På senare dagar har det dock flutit bort, och när vardagsangelägenheter smyger sig på så finns det ingenting så uppskattat som en klarvaken människa. TRO MIG. Ibland behövs kontraster för att man ska kunna se.

 Alkohol är för övrigt djävulens påfund, säger jag dig. Man dricker för att våga, man dricker för att slappna av, man dricker för att ha roligare. Vissa kan inte ens ha roligt utan alkohol. Allt blir ju så himla mycket roligare med alkohol, och somliga nöjer sig enbart med det allra bästa.
 Visst får man lov att bli på lyret. Men vi lever i ett alkoholiserat samhälle. I fredags- och lördagsdimman har vi noll koll på vad som händer runt oss, förutom den kåthet som sipprar runt på dansgolven och klänger sig fast på rörliga kroppsdelar från barer och soffgrupper. I gruppdynamikens värld förstärks dimman ytterligare med flummiga, ogenomtänkta meningsuppbyggnader och konstiga tal, som enbart en berusad skulle förstå eller åtminstone känna sig berörd av. Alkoholismen är ett eget språk, fast vi alla känner till dess vokabulär (förutom kanske "zzzzniiiiiiettvvvviiissskkkähhhubbääälääähhh.......").

 Så igår kväll, när jag kände att det var dags att röra sig hemåt, tog jag en runda för att ta farväl av mina nya bekantskaper. Till min förfäran insåg jag dock, att det bland de allra flesta knappt var lönt. Blickarna från människor som samtalat med mig hela kvällen, såg rätt igenom mig. Jag var ett spöke - eller rättare sagt, de kunde inte fästa blicken. Och vad de sade kunde jag knappt uppfatta, än mindre begripa.
 Och på något, twistat sätt, tog det mig tillbaka till grundskolan. Jag hatade grundskolan, för där var det samma sak: jag var ett spöke.

 Det har sina likheter; då ville jag så gärna vara en av dem - men fick inte för mamma. I somras blev jag som dem - och det sket sig fullkomligt (mamma har alltid rätt).
 Då var flugan smink och utmanande kläder. Idag är det alkohol. Då vägrade jag ändra på min personlighet eller mitt beteende för att passa in, jag ville bara klä mig annorlunda samt sminka mig (vilket jag inte fick). För några år sedan ville jag dricka alkohol som alla andra (vilket jag inte fick).

 Likheten ligger i flugans beteende och språk. Ingen, som inte är en fluga, förstår en fluga. Men den som vill vara en fluga, räck upp en hand. Jag vet vad jag gör med bananflugor: ställer fram en skål med vinäger blandat med diskmedel. Diskmedlet tar bort ytspänningen så att flugorna inte kan hålla sig på ytan. På så sätt drunknar de undan sina små, störiga, patetiska bananflugeliv.

 Så, den som vill vara en fluga, räck upp en hand. Uppenbarligen ville inte min mamma att jag skulle bli en fluga.

En problemlösare.

 Platon var den mänskliga historiens största tänkare. Arbetare var för honom ovärdiga, och ju mindre en människa arbetade med händerna desto mer respekt förtjänade hon. De finaste människorna var de som satt och tänkte hela dagarna, och som lät omgivningen arbeta för dem.

 Än idag läser vi Platons filosofier. Mängder av litteratur baseras på hans verk. 400 år före Kristus levde Platon, men hans skrifter är odödliga. Varför?

 Kanske är det den nakna sanningen. Kanske går det helt enkelt inte att säga emot. Självaste faktumet att vi känner igen oss i en skrift som tecknades ned för 2400 år sedan, men som ändå kan relateras till vårt egna samhälle, psyke och manér, vittnar om att vi har en oföränderlig mänsklighet.

 Några kanske finner det självklart. Själv kan jag tycka att det är smått skrämmande; bör inte människans psyke ha förändrats en hel del under dessa millennium i takt med att världen förändras? Se vart tekniken fört oss idag. Hur vi har asfalterade gator, elektricitet som värmer våra lägenheter, datorer arbetar för oss.

 Kanske är vi idag alla fina människor. Många av oss slipper arbeta för hårt, eftersom datoriseringen tagit oss den biten på vägen.
 Men inte är vi tänkare för det. 

 Mänskligheten har, sedan våra ben började bära oss för att vi skulle slippa åla, senare sedan hjulets uppkomst, använt sig av diverse verktyg för att göra saker enklare för sig. Den fysiska kraften behöver ibland förstärkas.
 Men när vi idag har rättstavningsfunktioner i ordbehandlingsprogrammen, och ursäkter för att människor ska slippa gå den svåra vägen och bara lära sig stava, har det gått på tok för långt med alla dessa förenklingsmedel. Med detta inte sagt att vi inte behöver hjälpmedel, visst finns det människor som verkligen behöver dem för att åstadkomma sina mål.
 Jag är rädd att mänskligheten till slut bara slappar efter, när datorerna gör jobbet åt oss. Slappfisar, som helt enkelt stänger av för att hänge sig åt en av de sju dödssynderna: frossan. "Jag förtjänar faktiskt det här efter allt detta arbete".

 Du gjorde dig förtjänt av någonting när du tänkte ut ett sätt att få tag på det. Med dagens enkelhet i form av kortbetalning och bankomatuttag krävs det dessvärre inte något geni för att tänka ut någonting alls; möjligen att skaffa resurserna. Kanske är det en del av utvecklingen: att trots all enkelhet göra valet att tänka till.

 Men, det var ju det Platon gjorde. Omgivningen arbetade för honom, så att han kunde få tänka ifred.

...var gick ni? :(

Så vem är vem?

Jag vill tro att alla här i världen någon gång drabbas av identitetsfrågor. "Vem är jag?", "Vad vill jag?" och "Var finns jag?" frågar åtminstone varje tonåring sig - några av dem finner svaret direkt, andra slåss med frågorna tills de ger upp om svaren och fladdrar iväg i meningslösa, ruttna liv.

 Det verkar nästan som att de som faktiskt inte ställer frågorna överhuvudtaget är de som har så pass grava problem att de inte hinner tänka på någonting annat. Lösningen på deras problem blir svaret på deras existentiella frågor. Antingen kämpar de för att bli kvitt problemen i bästa möjliga mån, eller så ger de upp och låter problemen identifiera dem. Oavsett vad, så går det liksom att konstatera samma sak; de finner sig i sina problem.

 Vad är ett problem?

 När en företeelse kommer i konflikt med en annan företeelse, så uppstår ett problem.
 När någon vill en sak, och någonting går emot det, så har vi ett problem.

 Vem är du?
 En problemlösare. Ja, kanske ska man ta exempel från dem vars problem är så grava att ingenting annat hinns att tänka på. Antingen kämpar du för att lösa vartenda problem du har, eller så ruttnar du i dem. Vilka problem du har definierar vem du är. Vilka problem har du ådragit dig? Lös dem. Vad står i vägen för att du ska få som du vill? Eliminera det. Det kommer att komma nya problem hela tiden - inse faktum, du är inte ensam i den här världen och det kommer alltid att komma någonting nytt att kämpa för eller emot.

 Vad vill du? 
 Lös dina problem, och njut av dina kommande utmaningar. Resten löser sig.
...och om du inte känner att du kan lösa dina problem på egen hand, skaffa hjälp. Inget problem är för stort för att lösas, men ju mindre det är, desto snabbare går det.
...och om du inte känner att du vill lösa dina problem överhuvudtaget, gör inte det. Oavsett vad så är du dina problem. Och de problem du flyr från, är helt enkelt inte du.

Kärleksorange.

Mot Helsingborg sitter jag på ett tåg, baklänges, vilket jag annars brukar ha litet problem med. Förväntansfull, smått glad, tillgiven livet och dess egenheter.

 Med utsikt över en smultronsröd kvällshimmel, blandat med persika. Eller om den är apelsin med inslag av rött sommarvin, du vet det där som inte har så mycket taniner och som är ganska lätt på smaken. Vi kanske rentav kan säga rosévin – fast lite rödare. Kärleksorange.

 Jag åker till Helsingborg för att synas. Konstigt? Jag älskar att synas. Teaterapan själv. Har alltid gjort det – om än det fanns viss svårighet med det under mina tidiga skolår (barn kan vara väldigt grymma). Från att ha varit en liten snoris på tre bast, och med hjälp av pappsen kommit upp på hyllmöbeln för att låtsas att jag stod på scen.  Till att komma till det verkliga livet (dagis) och inse att det finns de som är synligare än mig (till min fasa!). Och till att börja skolan, där jag fick låta min spegelbild säga exakt samma tusen ord som Lindeblad sa till mig, för att få mig att må dåligt. 

Hade jag bara vetat om att socionomlinjen inte är likadan som mellanstadiet, hade jag nog allt varit lite kaxigare. Samtidigt hade nog också saker och ting sett annorlunda ut. Hedda hade inte haft en chans mot mig i matte, Maria hade inte känt det otroligt psykiska övertaget (”Hejjj Maria!” ”..hej Monika...”) och Thomas hade inte haft anledning att ta min otroligt fint handskrivna essä för att krama den till en boll och kasta den till Michell som passade den vidare. Kanske hade inte heller Dennis varit lika rödhårig.

 Kanske hade jag rentav studerat kvantfysik och inte socionomi

 Men det finns kanske också en mening med allt. Tack vare inforslingen till sympatins värld blev min roll att hjälpa människor i nöd. Tack vare Helsingborg kan jag dessutom kombinera det med några stunder i rampljuset. Till skillnad från förut,vet jag idag att självbekräftelse inte nödvändigtvis behöver vara någonting negativt; eftersom de allra flesta behöver söka en viss bekräftelse av sig själv, är det nog bättre att bara omfamna faktum än att skylla på välvilja och världsfred. Ty vi alla i slutändan springer till samma delar av hemmet för att uträtta våra diverse behov. Ty vi alla i slutändan spränger en bro för att utropa vårt behov av uppskattning. Bara att vi gör det på olika sätt.

 Jag har alltid tänkt att självbekräftelsen är någonting som vi ska kunna hämta från oss själva, inifrån. ”Duktigt, Monika” ska i första hand komma från att du själv faktiskt känner dig duktig, inte för att någon säger det. Faktum är ju faktiskt, att någon kan säga samma mening på tusen olika sätt och med tusen olika betydelser – men det är hur du tolkar det som spelar den stora betydelsen för just dig. Om du sedan inser att människan ifråga faktiskt menar att förolämpa dig, kan det i sin tur vara din uppgift att bedöma huruvida personen är en tölp, eller om du faktiskt behöver en självgranskning.

 Mot Malmö sitter jag nu på ett tåg, framlänges. Förväntansfull, smått glad, smått ledsen, tillgiven mina egna egenheter och skavanker. En massa finns kvar att hämta. 

 Men det är dags att slå slag i saken och ta reda på vad mer det finns hos mig, för världen att se.